Nyckelharpsserien orkidéer

Under de sista nyckelharpskurserna jobbade pappa Karl-Erik och jag  med den första av 6 påbörjade nyckelharpor. 

De urholkade kropparna i al från Flyggsjö, var färdiga med lock i gran. Stränghållarämnen, nyckelämnen och löv var tillverkade. Sadelämnen fanns och nyckellådornas alla delar var urfrästa men alla delar var huller om buller (det är många delar). Jag byggde plywoodlådor till alla harporna och jag gjorde byggsatser av dem alla - sorterade efter träslaget i nycklarna. 

Alla fick namn efter en svensk orkidé - de var ju också materiel som blivit över vid tillverkning av hans egna byggen ca 30 st och alla de som han hjälpt att bygga ca 250 harpor.

Första harpan av de sex heter "Nattviol" och vi fick den nästan färdig "Bara den går att spela på" var målet.

Vi hann bara börja stränga harpan men sedan fortsatte jag själv våren 2021 med att få den komplett färdig till en utlysning "Open call" i Norrland för inköp av konst till vårdboenden. Jag tänkte mej en taktil skulptur - kanske för annorlunda. 

...men den går att spela på och har ett förträffligt ljud. "Moster tänker du verkligen förstöra den till en skulptur - den låter ju bra!!!"- Emma

 Så kom corona-pandemin.....

Men under åren innan, tappade vår älskade pappa Karl-Erik fart och fick flytta in på Björkhem - ett sjukhem i Gideå. Att flytta in en så aktiv man på 30m2 var ett konststycke men han kämpade på med färdtjänst i rullstol till våra kurser i nyckelharpsbygge på Gideå skola. En elrullstol fick vi hyra som ersättning för minicrossen. Vi körde i ur och skur till Hembygdsgården och älven och tog oss friskluft.

Hösten innan coronapandemin - vid 94 års ålder- gav Karl-Eriks kropp upp och han somnade in. 

Hans önskan var att bårtäcket jag vävt skulle vara på kistan och vi följde honom ut (bårtäcket togs då av kistan) till graven där han vilar bredvid mor Kerstin och deras förstfödda.

Karl-Eriks barnbarn Isak spelade "Koppången" på nyckelharpa. 

R.I.P. pappa Karl-Erik.

Till höger i bild syns också dopträdet som vi- en grupp smedhalvor- under en vinter, smidde tillsammans i smidesverkstaden i Husum under ledning av mäster Bert.

 Det är mycket som hänt sedan bårtäcket vävdes. 

En utställning i Härnösand på länsmuseet:"ULL FÖR LIVET" 2019

Min presentation:

Fårjordbruk med vävning som binäring: ryaull, nålbindnings- tvåändstickningsgarn (z-tvinnat) långullsfällar, damastvävar, örtalammskött.

Bor vackert på en gammal boplats i Flärke, Gideå - JonErsgården.

Fåren är Svensk Lantras Rya

Rya har en stark ullfiber och långa glansiga täckhår. Vi har haft som avelsmål att få märgfri ull. Ullen är nog så lång för spinnerierna så den längsta bearbetar jag själv.

Vi har 23 tackor, 6 livlamm och 3 baggar + lammen som föds i slutet av maj.

För 40 år sedan tog jag över fåren från min systers och min får och getbesättning. Jag lärde mej väva damast och har använt ullgarnerna i vävningen. Jag har skickat ull till olika spinnerier genom åren men spinner också själv.

Det ökade rovdjurstrycket har gjort så att det blir mycket stängsling för att hålla dem ute från fåren. Vi stänger från maj till och med oktober. Det tar aldrig någon ände. Björn, lo, kungsörn och ibland varg, jakthundar och tvåbenta … men

Fåren håller landskapet öppet - en landskapsmålning vi lever i.

Att skapa och uttrycka de innersta tankarna i färg och form är- längtan bortom ….

Jag vill följa ullen från lamm till garn till väv och göra allt för fåren och människorna, genom att driva gården ekologiskt och snällt (KRAV)

Vävmuck - saknad

Nu är bårtäcket levererat och fodralväskan sydd. Hela sommarens och vinterns arbete har lämnat JonErsgården.

Spåren den lämnar efter sig är mina ben- och överarms-muskler och en mycket stökig syatelje` och vävstuga.

Det stora sömnadsarbetet.

Det blev väldigt tomt…väggarna liksom föll in – som när kära vänner kommit och farit.

Invigningarna kommer att bli i samband med gudstjänsterna den 14 april i Gideå kyrka,  Trehörningsjö kyrka och den 21 april i Arnäs.

Nu fattas bara att fånga visionen i ord till dessa högtidsstunder och som eftermäle.

Lugnvatten ovanför Flärkeforsen

Vart tog våren vägen?

 Fångar mina tanker i en snövit, snömullig värld till en god, varm kopp te.

För några dagar sedan klippe jag ner väven och Eivor kom och hjälpte mej att rulla upp en del av tyget på en stor rulle, så att det skulle bli mer hanterligt.

Det känns förunderligt att ha fått möjligheten att väva havet - älven - insjön. 

Det har tagit oändlig tid, värkt fram minut för minut, timme för timme, dag för dag. 

Att väva det rörliga vattnet -  går det alls att göra?

Aftonry- en  liten del av väven.  Foto: Eivor Lundin

Vi ser på väven och utanför går den gyllene solen ner i rosa – orange – lila – turkos. 

Vi ser på väven  - och ler.

Solen - i Februari!

Äntligen sol i flera dagar.

Snön smälter från taken. Något tidigt tycker jag. Mars i Februari!

Vi skrattar och ler mot varandra och busar i snön, grillar korv över öppen eld och bakar hällakakor på  moorika hällen.

Vi får energi av solljuset- inget är omöjligt – inte ens de av isen nerrasade hängrännorna eller de snökrokiga träden och buskarna.

Fäglarna har börjat komma. Främmande fåglar också, som vi aldrig hört.

I allt detta bus börjar väven bli färdigvävd. Jag sitter till långt framåt nätterna och väver och väver.

På dagarna syns det att solen kommit högre över horisonten.

I ett visst läge – en liten stund- strålar den igenom vävskeden och bildar ljusfenomen i silketrådarna. Vilken högtidsstund när solstrålarna välsignar, leker och hoppar…

Väver de sista inlagen under några tankfulla timmar.

Nu skall det klippas och sys.

2.28 mil garn

Jag har ägnat mej åt uträkning, mitt i allt vävandet!

Då bårtäcket är färdigvävt, har jag vävt in ca 2,28 mil garn vilket är 22 800 m  som också spolats upp på små vävspolar till skytteln. Den har fört garnet genom vävskälet i varpen, 15 200 gånger.

Skedbommen har då slagits åt 30 400 gånger. Inte undra på att muttrar och brickor, som håller ihop vävstolen, flyger iväg åt alla håll och att snön rasar från taket.

Nu väver jag havsglitter i stjärnljus- plejaderna – sjustjärnorna - renkalvarna.



Vattenblänk i damast



Har haft i tanke, då vi var på Norrbyskär i höst och letade Strandråg och jag fotade Gunilla då hon satt på hällarna, vid randen av havet.

Början till mönstret som varit vår följeslagare hela vintern.

Mitt i all snön är det ett fint minne – värmen från hällarna och de blå färgerna.

Norrbyskär - strandråg - meditation.