Vävmuck - saknad

Nu är bårtäcket levererat och fodralväskan sydd. Hela sommarens och vinterns arbete har lämnat JonErsgården.

Spåren den lämnar efter sig är mina ben- och överarms-muskler och en mycket stökig syatelje` och vävstuga.

Det stora sömnadsarbetet.

Det blev väldigt tomt…väggarna liksom föll in – som när kära vänner kommit och farit.

Invigningarna kommer att bli i samband med gudstjänsterna den 14 april i Gideå kyrka,  Trehörningsjö kyrka och den 21 april i Arnäs.

Nu fattas bara att fånga visionen i ord till dessa högtidsstunder och som eftermäle.

Lugnvatten ovanför Flärkeforsen

Vart tog våren vägen?

 Fångar mina tanker i en snövit, snömullig värld till en god, varm kopp te.

För några dagar sedan klippe jag ner väven och Eivor kom och hjälpte mej att rulla upp en del av tyget på en stor rulle, så att det skulle bli mer hanterligt.

Det känns förunderligt att ha fått möjligheten att väva havet - älven - insjön. 

Det har tagit oändlig tid, värkt fram minut för minut, timme för timme, dag för dag. 

Att väva det rörliga vattnet -  går det alls att göra?

Aftonry- en  liten del av väven.  Foto: Eivor Lundin

Vi ser på väven och utanför går den gyllene solen ner i rosa – orange – lila – turkos. 

Vi ser på väven  - och ler.

Solen - i Februari!

Äntligen sol i flera dagar.

Snön smälter från taken. Något tidigt tycker jag. Mars i Februari!

Vi skrattar och ler mot varandra och busar i snön, grillar korv över öppen eld och bakar hällakakor på  moorika hällen.

Vi får energi av solljuset- inget är omöjligt – inte ens de av isen nerrasade hängrännorna eller de snökrokiga träden och buskarna.

Fäglarna har börjat komma. Främmande fåglar också, som vi aldrig hört.

I allt detta bus börjar väven bli färdigvävd. Jag sitter till långt framåt nätterna och väver och väver.

På dagarna syns det att solen kommit högre över horisonten.

I ett visst läge – en liten stund- strålar den igenom vävskeden och bildar ljusfenomen i silketrådarna. Vilken högtidsstund när solstrålarna välsignar, leker och hoppar…

Väver de sista inlagen under några tankfulla timmar.

Nu skall det klippas och sys.

2.28 mil garn

Jag har ägnat mej åt uträkning, mitt i allt vävandet!

Då bårtäcket är färdigvävt, har jag vävt in ca 2,28 mil garn vilket är 22 800 m  som också spolats upp på små vävspolar till skytteln. Den har fört garnet genom vävskälet i varpen, 15 200 gånger.

Skedbommen har då slagits åt 30 400 gånger. Inte undra på att muttrar och brickor, som håller ihop vävstolen, flyger iväg åt alla håll och att snön rasar från taket.

Nu väver jag havsglitter i stjärnljus- plejaderna – sjustjärnorna - renkalvarna.



Vattenblänk i damast



Har haft i tanke, då vi var på Norrbyskär i höst och letade Strandråg och jag fotade Gunilla då hon satt på hällarna, vid randen av havet.

Början till mönstret som varit vår följeslagare hela vintern.

Mitt i all snön är det ett fint minne – värmen från hällarna och de blå färgerna.

Norrbyskär - strandråg - meditation.

En lång,kall väg för lite guld

A long cold way to tip a rary

- 30 C ute och brasorna sprakar i kakelugnarna.
Det är som en frostdimma som hindrar solen att bryta igenom. Det spås om mildare väder och visst- kallare brukar det inte bli här.

Eldar med björkved som värmer så bra. Granen ger inte lika mycket värme, fast gnistorna flyger.

Björkved ger värme i kakelugnen - en revolution på sin tid.

Nu är vävguldet som jag beställt av Kornelia i Scweiz, på väg. Tullverket har ringt och godsleveranslastbilen skall komma med en liten låda med 3 små rullar av tråd.

Vilken hederstransport för 300 gram garn - men så är de ju lysande också.

Vintersolljus över väv.

Nu bryter solen fram precis då jag vävt fågeln. Den badar i ljusstrålar som bryts genom vävskeden. Så otroligt grannt - badar i silver och guldljustrådar.

Nu förstår jag hur man kan väva en mantel av månstrålar som i Astrid Lindgrens saga "Mio min Mio".

Trettondagsafton

Väver havet blått i blått, i en oas av julefrid.

Njuter av de vackra gardinerna  och julduken som mor Kerstin vävt, de vackra amarylliserna i fönstren och julrosorna, väggklockan som slår sina timslag. Lycka när solen vågar sej fram mitt på dagen och smygkikar bland frostiga grenar och knarrande snö.
Eldar i kakelugnen och tänker på en bön som Birger Norman från Ådalen skrivit:

"Herre se till dina fattiga,
men giv mig som den yppersta gåvan
hjärtat Din frid djupare än bergens och havens grund"

Jag går ut i nattmörkret - till stjärnhimlen och ser Orion, Sjustjärnorna och Tvillingarna.
Går in och väver blått i blått ...