Adventväv

Väv i spegelbild



 När jag sitter och väver den efterlängtade solens upp och nergång i denna kalla (-13 C) och snödoftade 1:a Advent med solfrånvaro, får jag en tankeställare:
Alla kvinnor som suttit och vävt randningar i tuskaft, kypert och rosengång, var hämtade de sin inspiration ifrån. Gjorde de som jag och såg mot horisonten, fångade i förundran over de sälsamma färgerna, så rogivande för själen.
Tittar igenom de gamla textilierna vi har härhemma och ... njuter.

Morgon och afton ry

Snart lägger isen

Nu ska jag väva Morgon och Afton RY - alltså morgon och aftonrodnad - soluppgång och solnedgång över vatten.

Vilken utmaning att översätta till vävteknik - ull och silketrådar.

Jag har färgat och sköljt, spolat garn som inte velat, tänkt och funderat, jagat  morgon och aftonrodnader, fotograferat, besökt kyrkorna igen och gjort små prov. 



 Så nu ska det bli väva av - till Advent.

Mönster och Knutvingel

Ja nu har jag vävt ett tag och kommit en bit på väg i mönstret. Vid strandkanten ska du kunna stå och titta ut över vattnet med stranden vid dina fötter med stenar, gräs, vass, strandråg och kornax. Vattenblänk och senare ska jag väva stjärnor.

Mönstret skall vara färdigt då du sätter dej i en damastväv, för när du väl är där, gäller det att du räknat rätt och ritat rätt. I en väv är det svårt att få en helhetsbild då väven försvinner ner över bröstbommen och rullas upp på vävbommen vid dina knän.

Ibland  gör jag fel då jag  plockar mönstret i harneskrustningen och då blir det att backa /väva baklänges/ riva upp. Till hjälp knyter jag då in olikfärgade trådar i harneskvarpen som kan vara till hjälp då det kört ihop sej och mönstret bråkar. Det är då det blir sånt här knutvingel.

Nöjd fortsätter jag dra i mina trådar och väva in

5 inslag, plocka om mönstret och väva in 5 trådar igen. Centimeter för centimeter av vävda tankar.

En solig guld-dag

Idag har jag vävt in guld i väven.
Det har varit lite klurigt, men till slut blev det glitter på vågorna.

Jag kommer att tänka på den långa vägen till väven,

 när jag ser ljuset sila in genom alla trådarna.

Damastsolven med extra stora ögon för mönstervävningen,

bakom skeden som slår ihop inslagen.

De långa mönstersolven som är där bakom,

med små ögon för att kunna lyfta trådarna med precision.

De är anknutna till harneskvarpen som är vävarens förlängda armar. -

alltså sitter jag med 356 armar som når till en trådgrupp ett par meter

längre bort och lyfter dem en och en :)

För att trådarna skall återgå till normalläge har de tyngder - lod,

som pinglar så glatt då man väver.

Blev du yr?

Det är inget mot det du blir när du skall trä detta

och när varpen skall igenom alla dessa solv

och ont i ryggen det kan jag lova.

Då får ingen störa,

för fel får det inte bli - då är det bara att börja om.

Fåren-garnet-färgen

Min vision av att bo på en gård är att den ska vara levande - så vi har får- ryafår med en härlig ull, slitstark och vackert glansig.Målet är att avla fram får med ull utan dödhår och märg just för vävningen.

Så efter att ullen klippts, jag visat tackan ullen och tackat henne och sorterat ullhögarna, har den skickats till ullspinneri. Garnet till den här väven är spunnet efter konceptet att den skall ha en handspunnen känsla och så fint spunnet att det går att väva damast i fin kvalitet av den. (Jag handspinner också, men inte så stora kvantiteter) Tanken är att väven skall få ett levande uttryck med mycket egen vilja.

Sedan skall garnet färgas och jag har valt syrafärgning för ljusäkthetens skull. Garnet har vägts, tvättats och sköljts, uträkningar gjorts och färgpulver och hjälpkemikalier som tex ättiksyra har mätts upp. Sedan har jag färgat i värmebad och sedan  tvättat, sköljt och åter sköljt innan garnet hängts upp för torkning.

                                                              Färgfördjupning:
Nu är jag i färg nr 5 och det är en härlig känsla att vara i väven - men innan dess har det varit en lång väg .....

 

Vävens väg

Havsvävens väg började med min fascination för havet.
Vår mamma Kerstin hade som mål att bada i varje hav. Hon hann till och med  Nordanhavet. Jag tyckte det var för kallt.
Bottenhavet utanför vår kust, våg efter våg, mot röda klippor, mot grå klippor, rullande stenar under sej.

Bottenhavet i höstblåst

Duvan - min signatur

Duvan är mitt varumärke - min signatur på de alster jag skapar.
Det är Noas duva som kommer med lövet i sin mun, med bud om fred (diakonemblemets duva) liksom < K:et i runskrift för Kristina - mitt andra namn.

Nytt vävprojekt!!

Nu håller jag på att väva ett bårtäcke till Arnäs, Gideå, Trehörningsjö kyrkliga samfällighet. Eftersom många frågar hur det går, så tänkte jag lägga ut bilder eftersom det växer fram.

Varpen består av natursilke och inslaget kommer från våra fårs ull. Garnet har jag färgat blå i nio olika nyanser som smälter in i varandra från mörkt djuphavsgråblå till havsdimma.

Vävstugans uppdatering

Efter tre år med intensiv renovering med markvärme, vattenburen värmeindragning och avlopssystem med vidhängande toa och dusch i det blå skåpet, kan jag äntligen väva i vävstugan utan mössa, tröjor och halvvantar för att inte tala om tjocksockar och ulltofflor.

Tänk att ha det varmt i kallfarstun!!! Tack vare den vackra jonersgrönblå ytterdörren som pappa Karl-Erik och jag förfärdigade under en vinter - handhyvlade lister med farfars listhyvel - en kopia av farfarsfars och farfarsmors farstudörr, fast nu med isolering inuti för att stå emot vinterkylan.

Tänk att få gå på "huse" inne då man blir nödig. Bäst är ju att den inte syns och har varmt golv

Kvällstankar

 I denna uppskruvade värld vill jag försöka samla tankar, som kanske kan betyda något litet.  En del saker gör mej väldigt upprörd andra saker bara glittrar för att göra sej synbara - som tex tanken att vara snäll - inte vara menlös men bära med sig en önskan om att göra världen och främst den närmaste omgivningen lite bättre. Om man ger någon ett snällt ord eller en kram fortsätter det vidare.

Om man försöker handla klokt så kan livet bli lite bättre och grundsynen är kärlek. 

Att sätta sej in i hur den andra personen känner det, är det svåraste men viktigaste.